Augusti är en favoritmånad för mig. Det är liksom sommar fortfarande men på ett mer grundat sätt, om ni förstår. Det är något i luften. En annan energi. Det doftar djupare, det känns mer stilla och mjukt. Och detta har blivit en tid för mycket reflektion och grubbel för mig. Jag funderar på sommaren, jag funderar på hösten och jag funderar på här och nu.
Vad skördar jag av den här sommaren? Vad har vuxit bra under de senaste månaderna, och vad har inte gjort det? Vad trodde jag att jag ville ha? Vad är jag stolt över?
Vad behöver få ta ny form, omarbetas eller helt enkelt släppas taget om? Det svåraste är nog att få struktur på frågorna. Göra dem konkreta och faktiskt användbara.
Inom det jag jobbar med pratar man om detta som en mellanperiod. En period att landa på mellan den eldiga sommaren och den mer strukturella och renande hösten. Och kanske man ska passa på att reflektera lite? Borra ner händerna i jorden och dra upp grödorna som såddes under våren och sommaren. Get down and dirty, både fysiskt och psykiskt så att säga. Känna med magen.
För dig
Ta de där sista doppen i havet, skogssjön, tjärnen, fjällbäcken. Gå barfota när du kan. Lyssna på syrsorna på kvällen. Eller ja, på lommen kanske om du befinner dig mer norrut i landet. Tillåt dig själv att bara vara en stund. Det är JÄKLIGT svårt, jag vet. Höstens alla måsten och to-do´s, exceldokument och fan och hans moster har ju dragit igång. MEN där i mellan. Stanna upp och andas. Lite som en revolt mot arbetsmyran inom dig.
För hunden
För våra hundar är det ett bra tillfälle att lägga lite extra energi på nosarbete nu. Nosen är kopplad till perioden och den är ett suveränt redskap för just reflektion men också meditation för våra hundar. Och att få nosa efter sin mat, följa ett spår osv är också något de kan göra självständigt utan att vi är där och styr och ställer för mycket. Låta dem också bara vara en aning. Få pysa ut den eldiga energin men på ett balanserat sätt.
Visst finns det en tydlig förskjutning i energin som börjar smyga sig på vid den här tiden? Eller är det bara jag? Sommaren är fortfarande tekniskt sett här, och dagarna är fortfarande relativt långa. Men solen har passerat sin topp. Om du är känslig för årstidernas växlingar börjar du kanske nu känna hur kanterna mjuknar; som något som tyst vänder blad, redo för något annat. Det är subtilt, men väldigt verkligt. Kan ni känna igen er?
”När du hör det här ljudet (plingeling), då vet du att det är dags att vända blad”
Och där fick ni en hum om min ålder haha. Ni som vet, ni vet.