Det pågår en inre kris i mitt huvud när jag skriver detta, då jag sliter med tanken att detta kanske inte är så relevant?!! Aaa! Men nej, det behöver berättas på det här viset. Kanske känner någon igen sig? Det är nog relevant ändå. Nu kör vi.
Mitt intresse för yoga grundar sig faktiskt i min kärlek till dans. Jag var redan i rörelse kan man säga, så steget till yogan var inte så stort. För mig handlar dans om frihet och stänga av allt utanför, ett sätt att få utlopp för känslor genom att göra något fysiskt. Gym osv funkar inte för mig. Jag hamnar i tankar om prestige och allt känns pressat, och om jag ska vara ärlig - gym är så tråkiga! Dansen kommer mer naturligt för mig. Efter att ha pausat dansen pga livet, kände jag att något saknades i mitt liv ur fysisk synvinkel. Jag ville mer än att “träna på gymmet” pga ovanstående. Det var då jag upptäckte yogan och hittade här en koppling till sinnet på ett helt annat plan än vad annan fysisk aktivitet gör. Till en början var det ren fysisk träning, men jag insåg sen att det fanns så mycket mer att hämta här. Detta utlöste en ny energi inom mig. Jag blev förvånad över de utmaningar och förändringar yogan medförde i mitt liv.
För mig handlar yogan om att odla självförtroende, personlig kraft, på riktigt se och höra kroppen och själen. Alltså att kroppen är mer än bara en farkost som tar mig från A till B. Och ett jäkla lifehack med yogan är att det går att anpassa efter situation/sinnesstämning och (som jag älskar) efter årstiderna och livets rytm. Så jäkla lätt att använda i vardagen med andra ord.
Hundarna då?
“Okey. Men vad har detta med hundarna att göra?” tänker du.
Kul att du frågar! Låt mig förklara.
Yogan får mig att känna mig autentisk. Jag lär mig lyssna inåt och lär känna mig själv på ett djupare plan. Låter pretto jag vet, men hear me out. Det yogan lär mig är rent konkret - varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer, varför jag hanterar saker som jag gör. På ett känslomässigt plan alltså. Jag lär mig mer och mer att stå stadigt i mig själv. Framförallt får jag släppa på press och prestige, och det är guld för en sådan som mig som aldrig vill göra fel…hehe.
Nu till hunderiet. Tänk om det jag rantade om ovan är något jag kan tillämpa på hundarna också? Om jag står stadigt i mig själv, eller stadigt är fel ord egentligen eftersom livet inte ser ut så, det går som bekant upp och ner, men när jag känner mig själv genuint så kan jag hantera livets upp och nergångar utan att det blir destruktivt. Sen kommer vi till det viktiga i relation till våra hundar. Att stå stadigt i sina känslor är viktigt för att kunna se sin hund, förstå sin hund och guida sin hund. Att sätta sig själv utanför att inte låta sina egna känslor avspegla sig på hunden. Skämmas för sin hund i vissa situationer är nog en stor grej för många. Man skäms när hunden skäller för att man får för sig att det visar att man inte kan “hantera” den korrekt. Eller en klassiker hos mig - “vad ska alla andra tycka”-syndromet. Yogan tar det syndromet, knycklar ihop den och slänger in den i elden.
När jag kan ge mig hän till det. Att verkligen se min hund och utgå från det, då är det lite som “dance like nobody is watching”. Jag får plocka bort andras blick på mig som hundägare och gå på magkänslan.
Så en av delarna till att jag hittade Dogan, var absolut yogan som redan var en del av mitt liv och filosofi.
Slut på del 1! Fortsättning följer...